Hej Ellen Wettmark!

Ellen Wettmark är Sveriges kulturråd i London sedan den 1 augusti 2013. Tidigare arbetade hon på Kulturrådet och var under sex år drivande när det gällde de internationella frågorna. Med anledning av att Southbank Centre i London nyss har sjösatt projektet ”Nordic matters” som ska bedrivas under hela 2017, en kreativ och mångfacetterad lansering av konst och kultur från de nordiska länderna, hörde vi av oss till Ellen för att kolla läget.


Du har nu varit Sveriges Kulturråd i London i tre och ett halvt år. Vad har varit det roligaste som har hänt under den tiden?
– På ett professionellt plan: det kontinuerliga och – skulle jag säga – ökande intresset och nyfikenheten för konst och kultur från Sverige. Mest givande har det varit att bistå med att skapa långsiktiga relationer mellan brittiska och svenska konstnärer och kulturinstitutioner. 

Vad har varit den tuffaste utmaningen?
– Att prioritera! Ska man satsa smalt eller brett, på ett fåtal projekt och konstområden eller försöka täcka in så mycket som möjligt? I London eller ute i resten av landet? 

Brexitomröstningen var den stora händelsen i Storbritannien under 2016, och Brexit har bara börjat. Vad innebär Brexit för er som arbetar med svensk kulturpolitik i London?
– Svårt att säga vad det får för konsekvenser, i och med att förhandlingen ännu inte har satt igång. Kulturlivet i Storbritannien var i väldigt hög utsträckning emot ett utträde ur EU, och både konstnärer och kulturinstitutioner har efter omröstningen engagerat sig för att Brexit inte ska leda till mindre internationella utbyten och samarbeten. 

Projektet ”Nordic Matters” har nyss öppnats på Southbank Centre, den största internationella satsningen på nordisk kultur och idéer någonsin. Det består av en serie festivaler och kommer att pågå under hela 2017. Kul! Vad har din roll i ”Nordic matters” varit?
– När Nordiska Ministerrådet bad att få in förslag på möjliga kulturfestivaler runt om i världen, för att följa upp det framgångsrika Nordic Cool på Kennedy Centre i Washington 2013, tog mina nordiska kollegor och jag kontakt med Southbank Centre, som formulerade sin idé om en årslång tematisk satsning där nordisk konst och kultur skulle presenteras sida vid sida med brittisk och internationell konst och kultur. Sedan projektplaneringen satte i gång för nästan ett och ett halvt år sedan, har jag fungerat som nationell koordinator, vilket inneburit att jag har varit en länk mellan Southbank Centre och svenska konstnärer, kulturinstitutioner, myndigheter och finansiärer. Ambassaden har också organiserat researchresor till Sverige, och samarbetar tätt med svenska myndigheter kring aktiviteter i anslutning till festivalen. För tillfället arbetar ambassaden tillsammans med SI, Kulturhuset/Stadsteater och Ikea med att bygga upp ett Rum för Barn på Southbank Centre – för tillfället har vi några hundra nordiska barnböcker på kontoret som vi ska leverera till Southbank nästa vecka.

Finns det stora likheter mellan de nordiska ländernas respektive kultur- och konstvärldar, tycker du? Eftersom det inte bara är svensk kultur utan ”nordisk” som ingår i Nordic matters.
– Likheterna är betydligt större än skillnaderna, även om det givetvis finns skillnader också, inte minst organisatoriskt mellan de olika ländernas kulturmyndigheter. När det gäller konstnärliga uttryck vill jag nog inte dra några allt för stora växlar på nationella skillnader och likheter – det finns så många olika konstvärldar inom varje respektive land, och många teman och uttryckssätt är knappast specifika för ett land. När det är sagt tycker jag att en av de viktigaste aspekterna av Nordic Matters är att det är brittiska programläggare och curatorer som bestämmer innehållet. Deras val är kanske inte alltid de som vi skulle gjort, men poängen är ju att de – utifrån sin kunskap om sin publik – kan ge få oss att se konst och kultur från vår region med nya ögon. 

Den första festivalen inom Nordic Matters är en barnkulturfestival, ”Imagine”. Är barnkultur ett område som ligger dig varmt om hjärtat?
– Jag är som de allra flesta som jobbar inom svensk kultur- eller utrikesförvaltning stolt över den svenska barnkulturen. Vad som blivit tydligt under mina år i London är att det faktiskt är skillnad. Barnkultur har mycket högre status i Sverige, och därför kan konstnärer också ta större risker. 

Du har varit en riktig Londonbo i flera år nu. Vad – om något – saknar du med det svenska kulturlivet/kulturutbudet?
– När jag först flyttade hit saknade jag att ha överblick: i Stockholm kunde jag följa programmen på de flesta konsthallar, hinna se lite dans och teater ibland och dessutom hinna med att gå på intressanta seminarier och debatter. I London kan man glömma att se allt – det finns fortfarande gallerier, museer och teatrar som jag är intresserad av, men som jag ännu inte besökt en enda gång. Det enorma utbudet skapar också större avstånd mellan beslutsfattare och utövare, och kulturlivet är också mycket mer segmenterat. Givetvis är det enorma utbudet också något väldigt positivt – jag slås ofta av att det verkar finnas en publik för nästan allt, oavsett hur smalt det än är. 

Vad tycker du att Sverige kan lära sig av Storbritannien när det gäller kulturpolitik och kulturkonsumtion?
– På gott och ont är britterna otroligt bra på att mäta och utvärdera kulturpolitiska insatser. Det är imponerande, eftersom det leder till möjlighet att faktiskt göra förändringar baserat på fakta (när det gäller t.ex. att nå nya publikgrupper). Samtidigt upplever jag att det finns en risk med att lägga allt för mycket tyngdvikt på mätbara värden när vi pratar om konst och kultur.

Efter succéerna i Storbritannien med Icona Pop och Zara Larsson, som båda nådde topplistans översta skikt – hur stor är svensk musik i Storbritannien just nu?
– Så pass stor att man kanske inte längre reflekterar över att det är svensk musik. Ett exempel på detta uppmärksammade organisationen NOMEX (Nordic Music Export), när de sammanställde de nominerade i kategorin ”Årets bästa brittiska singel” i årets BRIT Awards: av de 10 nominerade är sex skrivna, producerade eller sjungs av svenskar eller norrmän.  

Vilken kulturhändelse – svensk eller brittisk – ser du fram emot mest under 2017?
– I sommar sammanfaller Venedigbiennalen (vartannat år), med Documenta i Kassel (som genomförs vart femte år) och Skulpturprojekt Münster (som endast sker vart tionde år), så det finns anledning att ta en tur runt i Centraleuropa. Annars ser jag främst fram emot att bli överraskad av något oväntat. Jag har en lång ”att göra-lista” över saker jag ska hinna med innan jag lämnar London i sommar, efter fyra år.

Header logo