Sofia Lilly Jönsson.

Krönika: En vacker styrning

I vår serie krönikor från personer som är ordförande i våra arbets- och referensgrupper har turen kommit till Sofia Lilly Jönsson, ordförande i arbetsgruppen för facklitteratur.

Under några dagar i februari stod lite oväntat det statliga litteraturstödet för veckans hela havet stormar i offentligheten. Det känns alltid som att det är någon debatt igång. Den här gången var det litteraturens frihet, förvisso ett viktigt debattämne. Debatten inleddes med en artikel i Svenska Dagbladet där Ola Wong visade upp statliga direktiv för litteraturstödet och intervjuade förläggare som bekräftade hans fynd: nu gick det inte längre att få stöd om man inte följde regeringens politik.
 
Artikeln fick ett enormt genomslag. Jag tror att snart sagt varje ledar- och kultursida i Sverige från vänster till höger tog upp den under de närmaste dagarna, och alla tycktes ta Wongs artikel som intäkt för att det finns en politisering i litteraturstödet.
 
Problemet var att det som påstods i artikeln – att besluten om böckerna villkoras med politiska direktiv – inte stämmer. Debatten blev rörig. Å ena sidan var frågan om de politiska direktiven en både principiell och verklig fråga, å andra sidan glömde alla att titta på vilka böcker som faktiskt fått stöd.
 
Jag insåg snabbt att det inte skulle hjälpa att vi i arbetsgrupperna berättade om hur vi jobbar. Den som följde debatten skulle behöva bestämma sig för vem av oss som ingav störst förtroende, de intervjuade förläggarna eller ledamöterna i Kulturrådets arbetsgrupper. Men besluten är offentliga. Jag kunde ju bara hänvisa till dem. Listor med beviljade titlar fanns ute på KUR:s hemsida. Lätt som en plätt att länka dit.
 
Alltså svarade jag i en artikel i SvD med att redogöra för kvalitetskriterierna och hänvisa till besluten, så att folk kunde se efter själva vilka böcker som fått stöd.
 
Om offentlighetsprincipen inte funnits hade det inte gått att svara så. Ord hade stått mot ord. Kanske hade vi i arbetsgrupperna inte ens kunnat svara, för att vi varit bundna av sekretess. Men nu kunde ledamöter från arbetsgrupperna för fackböcker och skönlitteratur, jag såg också någon från barn- och ungdomsgruppen, tala fritt och delta som vi ville i denna viktiga diskussion.
 
Sverige var första land i världen att anta en lag om offentliga handlingars tillgänglighet. Offentlighetsprincipen antogs vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 inuti en tryckfrihetsförordning som satte stopp för censuren i Sverige, därmed även i Finland. Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet lagen med borgare och bönders hjälp.
 
Chydenius hade gjort sig känd som en ivrare för förbättringar i lantbruket och ekonomin. Han såg att många statliga regleringar stod i vägen för utvecklingen. Efter en tillbakagång under Gustav III togs tryckfriheten sedermera upp i 1809 års regeringsform som en grundlag.
 
Offentlighetsprincipen innebär att allmänheten och massmedierna har rätt till insyn i statens, kommunernas och landstingens verksamhet. Men det spelar inte bara roll att man kan få ut handlingen, utan också vad den innehåller. Myndigheter talar traditionellt genom sina beslut. Därför måste besluten vara transparenta.
 
Jag har själv varit med om hur styrelser som jag har granskat som journalist har lagt krokben på sig själva med en så sträng sekretess att de inte har kunnat förklara besluten när de fått frågor. I stället för en princip om offentlighet har man tillämpat en försiktighetsprincip som lett till anemiska beslutsprotokoll och diffusa tystnadslöften inom styrelserna.
 
Icketransparensen har lämnat fritt spelrum för spekulationer som inte har kunnat dementeras. Gissningar och skvaller har fått ersätta fakta.
 
De som gör så har glömt vem de jobbar för. De har börjat att betrakta den egna organisationen ungefär som ett företag att skydda mot marknadsspionage, snarare än som en del i ett demokratiskt bygge som förutsätter allmänhetens insyn.
 
I journalistkretsar ser man med oro på hur de självständiga redaktionerna bantas ner och kommunikationsavdelningarna växer i samma takt, överallt där makthavare finns. Det finns en risk att se kommunikation som ett sätt att hålla frågor från sig. Men öppenheten är ett skydd också för myndigheterna. Efter dessa turbulenta dagar i februari när litteraturstödet var under debatt kommer tjänstemännen på Kulturrådet aldrig att glömma det. Det är offentlighetsprincipen som styr den öppenheten för oss alla – och det är en vacker styrning.
 
Sofia Lilly Jönsson är journalist och ordförande i arbetsgruppen för litteraturstöd till fackböcker

Läs mer

Header logo