Krönika: ”Det oooh:ades och aaah:ades aldrig om Kalevala”

Charissa Martinkauppi, dramatiker och regissör, skriver om vikten av olika språk. Om den flärdfulla engelskan, den frånvarande finskan och hur man tappar bort och tar vara på flera modersmål. Martinkauppi är den fjärde oberoende krönikören i Kulturrådets serie Gränsländer där kulturutövare från de nationella minoriteterna (judar, romer, det samiska folket, sverigefinnar och tornedalingar) skriver om olika konstnärliga uttryck och frågor.

Martinkauppi debuterade som dramatiker med "Satu-jävla-helvetes-maa" på Tornedalsteatern år 2015 och har sedan dess fortsatt att utforska sverigefinska identitetsfrågor. Senast i berättarföreställningen ”Språklös, Gränslös, Fabulous – en identitetskatastrof” som visats runt om i Sverige under hösten 2016 och våren 2017.

Det fanns alltid ett visst mått av nervositet när en ny lärare skulle tackla av vår klasslista. Bland Johannor och Emmor, Johanssons och Karlssons så stod mitt namn ut. Knappt hade den nya läraren snubblat på första stavelsen i mitt namn så flög en arm upp i vädret. En klasskamrat tog på sig rollen som min pressagent och utropade: CHARISSA MARTINKAUPPI! HENNES MAMMA KOMMER FRÅN ENGLAND! Reaktionen från läraren var i princip alltid densamma. Det oooh:ades och aaah:ades. Jag skulle absolut säga några meningar på British English. Plötsligt var jag personligt ansvarig för Shakespeares sonnetter, afternoon tea, Oasis, Manchester United och varenda kostymdrama BBC någonsin producerat.

I enstaka fall berättade min lilla pressagent också om min sverigefinska pappa. Men för det mesta fick mitt finska efternamn tala för sig självt. Någon gång kände min lärare igen det och frågade om Pirkko eller Ari eller någon annan av mina släktingar. Men det ooo:ades och aaah:ades aldrig om Kalevala och Väinö Linna. Ingen frågade om jag talade finska. Spåren av finnar som andra klassens medborgare fanns kvar i det outtalade.

Det var tydligt av att mitt ena kulturella ursprung ansågs viktigt och inte det andra. Bristen på intresse skulle kunna förklaras med att finska efternamn inte är något ovanligt i den norrbottniska kommun som jag växte upp i. Trots dessa finska efternamn så talades det aldrig om de skatter som finns i finsk kultur och det finska språket. Som skolbarn på slutet av nittiotalet har jag aldrig varit med om de kränkningar och hån av språk och kultur som äldre generationer av sverigefinnar kan berätta om. Men jag fick vara med om dess barnbarn – det löjliga, den komiska effekten och okunskapen om Finland. De enda gånger som det talades om finska eller Finland utanför mitt hem var i Pekka-historier, diskussioner om huruvida finska var fult eller argt och fniss i klassrummet om en lärarvikarie råkade ha ett finskt förnamn eller tala med finsk brytning.

Väldigt snart så assimilerade min lilla hjärna detta tankesätt och även om släktingars samtal på finska triggade min nyfikenhet så förblev språket och den finska kulturen något kantigt och konstigt som inte gick att ta på allvar. Jag har aldrig lärt mig finska och det har inte heller funnits några riktiga initiativ från min familj att lära mig det. Däremot så har jag sedan jag uttalade mina första stavelser fått höra vilken rikedom det är att det talades engelska i vårt hem. Jag skulle bli oerhört eftertraktad på arbetsmarknaden och min tvåspråkighet skulle göra det otroligt lätt för mig att lära mig fler språk. Men det var aldrig frågan om att finskan skulle vara ett av de nya språken. Det språk som mina släktingar talade. De som fått höra att deras tvåspråkighet skulle resultera i halvspråkighet och på så vis komplicera deras liv i Sverige.

Åren gick, jag växte upp och världen växte ut. Plötsligt var min omgivning befolkad av unga människor som talade finska. Den finska tantmaffian som min farmor tillhörde skröt om sina finskspråkiga barnbarn som fixade flashiga jobb på grund av sina språkkunskaper. Finska hade blivit hippt och jag möttes av hånfullhet, oförståelse och medlidande när min brist på finska lyftes fram.

Finska var inte längre fult och undersökningar visade att finska språkets skönhet hade vuxit i takt med finnarnas socioekonomiska status. Forskningen och Skolverket kom fram till att modersmålet var viktigt, även det finska. Det skulle förstärkas för att stärka identiteten och självkänslan samt förbättra inlärningen av svenska och andra skolämnen. Men ändå har jag hört människor förfäras när min bästa vän, kaxigt och på perfekt svenska, berättar att hon bara talar bosniska hemma. Andra säger att de möter motstånd av sina lärare när de förklarar att arabiska, kurdiska eller somaliska är det enda språket som talas med föräldrarna. Alltför ofta är jag med om att svensktalande fäller nedsättande kommentarer när tigrinska, somaliska eller arabiska talas.

När det finska språket höjdes i status och blev fint så blev andra språk de fula och farliga. Om och om igen låter vi vår ignorans styra. Vår brist på kunskap om poesi skriven på pashto, det tigrinska skriftspråket eller komplexiteterna i arabisk grammatik skapar idéer om att dessa språk stör eller inte har ett värde. Historien har lärt oss att de värderingar och den status som samhället ger ett språk också formar individens syn på sitt språk och sig själv. Konsekvenserna kan vara allvarliga för identitetskapandet, men också för överlevnaden av ett språk och en kultur. Vi måste ta ansvar för vår okunskap och de värderingar som vi låter den skapa. Det är inte bara negativa kommentarer som måste undvikas. Även i tystnaden vilar en värdering.

Charissa Martinkauppi

Header logo