Bella Rune.

Krönika om konstnärlig kvalitet

I vår serie krönikor av personer som är ordförande i Kulturrådets arbets- och referensgrupper har turen nu kommit Bella Rune. Hon avgick vid årsskiftet som ordförande i referensgruppen för utställningsarrangörer inom bild- och formområdet.

Just när jag egentligen borde ha skrivit denna krönika drog jag istället till Paris för att se Camille Henrots utställning på Palais de Tokyo innan den stängde ner. Det var den tredje utställningen i utställningsarrangörens serie Carte Blanche, ett program där en konstnär bjuds in och får helt fria händer i den stora utställningsbyggnaden mittemot Eiffeltornet. Carte Blanche, en signerad check utan summan ifylld.

Utställningen är enorm och fantastisk och konstnären verkar följa varje konstnärlig impuls för att fullfölja den till omfattande verk som greppar historia och samtid. Skulptur, film, animation, fresk, musik, installation, assemblage, foto, måleri, video, kollage; ingen teknik är oberörd i denna utställning. Jag har sett hennes verk tidigare, en film på Venedigbiennalen, några av hennes friska freskmålningar på ett galleri i NYC och en blå gigantisk installation på Chisenhale i London. Även om jag vet att det är samma konstnär, så är det så ovant att det inte finns en stil, eller manér, något att känna igen i den fysiska manifestationen av hennes tankar.  Det är först där på Palais de Tokyo som jag girigt badar i hennes Unity in Diversity och lapar i mig av hennes självförtroende.

Det är lätt hänt att tänka att kvalitet finns i en begränsad mängd. Lätt att föreställa sig konstskolor som rev, där fisken strösslar med tusentals ägg och endast en, eller två, blir fullväxta fiskar, som kan utöva sin fiskighet obegränsat. Lätt att tro att av alla miljarder människor finns det några få som ”har det” och som kommer att ge oss den konst som sedan kan kanoniseras till följande generationer och det har ju kanske verkat så, men är det så?
Bakom det universum där Henrot så klart är solen, finns så många händer, huvuden och checkar som stödjer, hjälper, formulerar, realiserar och, framför allt, har förtroende för konstnären.
Vad betyder det att få möjligheter, möjlighet att resa till London-Paris-NY, möjlighet att utbilda sig, möjlighet att ställa ut så att en kan öva upp den konstnärliga kvaliteten och möjligheten att publicera sig så att utövandeskapet får gnuggas mot andras tankar och verk?

Att delta i arbetet i Kulturrådet är fantastiskt och ansvarstyngt. Det är vackert med den grupp människor, som före mötena läst alla ansökningar många gånger, besökt platser och hemsidor, tänkt och grubblat, använt sina yrkeskunskaper och föreställningsförmågor för att försöka se de föreslagna projekten framför sig.
I referensgruppen deltar olika konstarbetare och gruppen tar ställning till ännu inte realiserade projekt och program, något som kräver att en grupp tar sig an uppgiften utan konsensus, men empatiskt lyssnande på projekten och varandra.

Referensgruppsarbetet är också frustrerande då pengarna inte räckt till alla de projekt och summor som en skulle vilja bevilja och det är inte svårt att föreställa sig hur osäkert det kan vara att starta upp utställningsplatser över hela Sverige när den finansiella framförhållningen är så kort.
Fler platser. Fler konstnärer. Fler som tänker. Fler som möts. Fler som gnuggar vår samtid tillsammans.

Kanske är det just så, att det går att sätta likhetstecken mellan konstnärlig kvalité och konstnärliga förutsättningar, mellan förtroende och verkshöjd.

”Alla är konstnärer”, jag tänker på Joseph Beuys ord och en möjlig vision om ett jämlikt samhälle, där konst och konstnärsbegrepp mer innebär att varje människa får möjlighet och stöd att utvecklas till sin fulla kreativa potential och att vi tar till vara på den märkliga förmåga att skapa som varje människa har.

Bella Rune

Konstnär och professor. Var tidigare ordförande i referensgruppen för utställningsarrangörer inom bild- och formområdet.

Läs mer

Header logo