Nära samarbete i sinnligt språkrum
Under våren och hösten turnerar scenkonstgruppen Kollaborativet med de två sceniska produktionerna "Jag är tid, jag är rum" och "Spiralens mitt". Uttrycket är taktilt, visuellt och auditivt. Målgrupppen är barn och unga med funktionsvariationer.
Båda produktionerna ingår i det fleråriga projektet "Jag är tid, jag är rum" och bygger på längre samarbetsprocesser med barn och elever på specialförskola och grundsärskola och deras pedagoger. I samarbetsprocesserna har projektgruppen byggt upp olika iscensättningar där barnen har utforskat olika material. Det berättar projektledaren Ellen Spens.
Varför är det viktigt med långa samarbeten?
– I samarbetsprocesserna försöker vi hitta ett gemensamt utforskande som kan bli en läroprocess för alla. Vi lär oss otroligt mycket i dessa processer! Detta är ett arbetssätt som vi utvecklat under många år även i tidigare projekt. Vi bidrar med vår scenkompetens om rumslig iscensättning med olika materialval, ljus- och ljudlandskap och rörelse. Barnen bidrar med sina förmågor. Flera av barnen använder inte ord. I stället kommunicerar de med kroppen och med rummet. Vi försöker se kroppen som ett språk, där varje rörelse utgör en fråga och det vi ser, hör och känner som ett svar, säger Ellen.
Ett material i scenrummet kan till exempel vara tyg av olika slag, wellpapp, varmt vatten eller is, något tungt som sandpåsar eller lätt som fin sand som strös över huden. Kontraster mellan materialen skapar starka sinnesupplevelser. Materialen kan bli gemensamma kontaktytor att utforska, där auditiva, visuella eller taktila sinnesförnimmelser blir till svar på kroppens rörelser. Ett eko eller ett klingande, en skugga eller spegling.
– Målsättningen är att barnen känner att de är i ett rum där de kan vara med och påverka. Barnen tar initiativ och vi hakar på. Det finns inget tydligt narrativ, i stället är fokus på upplevelse, varseblivning och en öppenhet för vad som kan uppstå i stunden, säger Ellen.
När barnen möter Ellen och hennes kollegor i rummet uppstår ibland maktförskjutningar, där barnen blir de som leder. Detta är något som många pedagoger reflekterat kring. Barnens här och nu-varseblivning kontrasterar mot vuxna som ofta befinner sig i ett mer intellektuellt rum. Det är ett sätt att jobba där andra förmågor kan uppmärksammas och barnens kompetenser bortom orden, kan synliggöras och skapa andra normer för kommunikationen i rummet, berättar Ellen Spens.
Finns det svårigheter med längre samarbeten?
– En nöt vi försöker knäcka är att hitta långsiktig finansiering för verksamheten. De långa samarbetsprocesserna är resurskrävande och följer inte de gängse för scenproduktion. Dessutom kan de sceniska produktionerna endast ta emot mycket små grupper. Man får hela tiden påminna om att det är bra om bidragsgivare som ansvarar för olika delar av samhället samarbetar. Det är inte alltid så systemen är uppbyggda. Det är ju även andra sektorer än konst och kultur som får mycket tillbaka från denna typ av sektorsöverbryggande projekt, som till exempel utbildning, vård och hälsa. I projektet samarbetar vi även med flera forskare inom olika områden, säger Ellen.
Nu laddar Kollaborativet för en turné i landet. Många orter får besök av Kollaborativet under våren och hösten. Man har också inlett ett samarbete med Skånes dansteater för att forma nätverket Perception - Skånes nätverk för inkluderande scenkonst. Projektet "Jag är tid, jag är rum" medverkar även på Bibu i maj, med föreställningar, workshop och seminarium.
– Vi uppmuntrar alltid de skolor som bokar att gå in på webbplatsen och ta del av filmer och vårt inspirationsmaterial. Att ha en dialog med pedagogerna inför mötet med barnen är mycket värdefullt, säger Ellen Spens.