Övertorneå kommun har drygt 4 000 invånare och ligger i östra Norrbotten. Polcirkeln går genom kommunen i norr och i öst finns Torneälven, som utgör gränsen till Finland. Övertorneå ingår i förvaltningsområdet för minoritetsspråken finska och meänkieli.

Ett lyckat samarbete över kommungränserna

Eftersom barn- och ungdomsbibliotekarien Anna-Karin Luttu inte själv kan finska eller meänkieli kom hon och hennes chef fram till att det vore en bra idé att samarbeta med en annan kommun. Tanken var att tillsammans söka pengar från den statliga satsningen Stärkta bibliotek, för att ordna sagostunder på finska och meänkieli. Det resulterade i ett lyckat samarbete över kommungränserna.

Anna-Karin berättar om hur projektet började:

– Jag tog kontakt med Pajala bibliotek och tillsammans med kulturpedagogen Sari Oja hade vi ett digitalt möte där vi kom överens om vem som skulle ansvara för vilka delar och hur projektet skulle gå till rent praktiskt.

Projektet beviljades av Kulturrådet och de planerade in åtta sagostunder, fyra i varje kommun. Sagostunderna skulle fördelas på fyra tillfällen över året. Utifrån det föll det sig naturligt att koppla sagostunderna till vintern, våren, hösten och julen.

Gosedjur fungerade som isbrytare

– När projektet sedan startade började jag med att söka en lämplig bok inför den första sagostunden. Jag ville att det skulle handla om en hund eftersom jag tänkte köpa in några hundar, alltså mjukisdjur, som rekvisita, säger Sari.

Sari berättar att föremål som till exempel mjukisdjur kan fylla olika syften. De kan fungera som en isbrytare för barn som är blyga eller lite nervösa i en miljö som är ny för dem. Då kan ett föremål skickas runt så att fokus riktas mot det i stället.

– Samtidigt kan ett föremål förstärka upplevelsen och efter att sagan är slut blir det enkelt att prata om det som hände i berättelsen utifrån, i det här fallet, en mjukishund som barnen verkligen har älskat, berättar Sari.

Ord på minoritetsspråken vävdes in

– Första sagan ut blev Kjelle i fjällen av Kajsa Gordan. Sari berättar att hon kopierade sidorna, förstorade dem en aning och klistrade upp varje sida på en kartongbit för att kunna ställa dem på ett litet stativ. Hon beskriver hur orden på minoritetsspråken vävs in:

– Jag läste in mig på texten som är på svenska och när jag bestämde hur jag ville framföra berättelsen valde jag hur mycket meänkieli eller finska jag skulle väva in. Jag läser inte sagan utan berättar och dramatiserar den och tar då även hjälp av rekvisitan. Orden på meänkieli eller finska ska komma naturligt. Det ska inte vara så att den som berättar pekar på något och säger att det här heter si eller så på meänkieli, utan barnen ska kunna förstå av hur jag berättar vad det är jag säger på meänkieli.

Ett sätt att förstärka språket är genom att använda sig av kroppsspråk. När en kopp choklad dricks på bilden säger Sari det på meänkieli eller finska och visar samtidigt tydligt med kroppsspråket att hon häller upp något i en fiktiv kopp, för att sedan föra den till munnen och dricka.

– Jag broderar ut texten själv genom att stryka mig på magen och med ansiktet visa att jag tycker att det är gott och sedan säga det på meänkieli eller finska. Barnen förstår och de gillar verkligen när jag blandar in drama i berättandet. Det är mitt bästa tips till de som vill arbeta med barn på minoritetsspråk!

Efterfrågan var mycket större än väntat

Sagostunderna hölls på folkbiblioteket i Pajala och i Övertorneå valde de att hålla till på Nordkalottbiblioteket i stället för på folkbiblioteket. Inför sagostunderna testade Sari sagan på barngruppen i Pellos förskola, som fick bli en slags testpanel. På så vis fick hon en uppfattning om vad som fungerade. Därefter skickades inbjudningar via e-post till förskolorna i kommunerna, som fick anmäla hur många barn som skulle komma.

Efterfrågan visade sig vara mycket större än väntat. I stället för 8 sagostunder som de hade planerat när de sökte projektpengar, blev det totalt 27 tillfällen.

– Det var över förväntan och som tur var hade Sari möjlighet att möta den stora efterfrågan som fanns, säger Anna-Karin.

Vidare säger Anna-Karin att Sari har erbjudit professionella arrangemang och ett personligt engagemang, vilket den stora efterfrågan vittnar om.

De förväntade sig att de barn som skulle komma redan var finsktalande eller att de skulle kunna meänkieli, men även de barn som enbart pratar svenska ville delta.

– Det blev mycket mer att göra för mig, skrattar Sari. Men det var ett trevligt problem att ta itu med. I och med att jag hade möjlighet att använda lite av tiden inom min andra tjänst löste det sig på ett bra sätt.

Sagostunderna inspirerade förskolepedagoger

De ser båda fram emot att planera fler sagostunder tillsammans framöver.

– Det har varit mycket lyxigt att kunna erbjuda alla de här sagostunderna med en kulturpedagog som pratar både finska och meänkieli, konstaterar Anna-Karin.

Sari berättar att det ger henne mycket energi att uppleva hur roligt barnen tycker att det är med sagostunder.

– Det som gladde mig speciellt mycket var när en pedagog kom fram och berättade efteråt att hon just nu behövde idéer och inspiration till sitt arbete och kände sig inspirerad med nyfunnen glädje efter min sagostund. Det känns meningsfullt att kunna inspirera pedagogerna.