10 december 2021

Reflektioner kring romska läsambassader på folkbibliotek

Jag känner mig hedrad över att, som en av sex, ha fått agera sakkunnig till Kulturrådets läsambassadör Bagir Kwiek 2019–2021. Att nu i sluttampen av uppdraget se konkreta resultat, till exempel romska läsambassader som kan komma finnas kvar många år framåt, gör mig väldigt glad.

Text: Domino Kai, föreläsare, utredare, kulturproducent, aktivist och medlem av sakkunniggruppen kring läsambassdören 2019–2021.

Må detta inte bli ytterligare ett projekt utan i stället en långsiktig plan för att stärka och främja de romska barnens rätt till läsande. I den här gästkrönikan vill jag passa på att ge mina reflektioner kring romska läsambassaders utmaningar och möjligheter.

Hur får de romska språket plats?

Bibliotekens unika uppdrag är att tillgängliggöra litteratur om romer och på de romska språken. Men hur får de olika romska varieteterna plats, när det redan finns så många språk som trängs som ljudfiler och pappersböcker? De romska språken har inte prioriterats tidigare, och känslan av att behöva flytta berg med sin tro ställs på sin spets här – nästan som en kedjereaktion från barn till vuxen – om det inte finns kvalitativa böcker i de egna språken.

De nationella minoriteters språk är historiska kulturarvsspråk och officiellt erkända i Sverige. Många talar dessutom ofta om den rika romska berättarskatten och att dessa berättelser borde spridas vidare till nya målgrupper och generationer. Men varför verkar det finnas en ovilja hos förläggare att satsa på dessa berättelser, ha utåtriktad verksamhet för att nå dessa och tillgängliggöra nya livsresor, manus och livsöden? Eller är det en slump att det blivit så här?

Vad vill biblioteken uppnå med läsambassaderna?

Av bibliotekslagen (§ 5) om prioriterade grupper står det att biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna, och i arbetet med romska läsambassaderna har biblioteken satt i gång ett sådant arbete. Men vad innebär särskild uppmärksamhet i praktiken? Hur hittar biblioteken de grupper det handlar om? Hur synliggör biblioteken romer? Detta är relevanta frågor som söker sina svar för nå framgång, etablering och förankring. Förutom bibliotekslagen förpliktigar dessutom även minoritetslagen och barnkonventionen.

Att få till samarbeten och komma i kontakt med romer lokalt är en komplex fråga för många bibliotek. En väg kan vara att undersöka om kommunen har modersmålslärare i romska. Lagstiftningen är tydlig med att elever har rätt till undervisning i sitt minoritetsspråk, men på många håll saknas modersmålslärare. Här är det viktigt att kommunerna tar sitt ansvar och förbättrar situationen med fler anställda modersmålslärare som kan visa vägen till biblioteken.

Andra kontaktvägar i en del kommuner är nationella minoritetssamordnare, föreningar och brobyggare. Det finns även vissa kommunala förvaltningar som har ett liknande uppdrag som biblioteken, till exempel en del förskolor.

Har biblioteken det mod som krävs?

Flera frågor har fått nytt ljus inte minst genom bland annat romska läsambassaderna: Hur mycket vågar bibliotekssfären släppa in romer? Kommer en del av det nya kännas som en maktfördelning? Och en primär fråga som jag har i tanken, och som jag hoppas personalen inte lämnar odiskuterad är: Finns det tillräckligt med mod för att ta steget att inkludera romer fullt ut i planeringen?

Historiska vingslag gör sig påminda om bilden av att romer varken kan eller vill, vilket inte är sant. Hade det inte varit för den stereotypiska bilden av romer, vilken är djupt rotad i den svenska folksjälen, hade vi inte haft sådana tankar och sådan ovilja vad gäller romerna.

Genom satsningen på romska läsambassader finns nu en självklar arena för mänskliga möten. En arena där ingen behöver känna sig hotad, missförstådd eller felplacerad utan där man i stället bejakar varandra och se vart det leder. En arena där barnens lärande och vilja att läsa sätts i det främsta rummet – inte de vuxnas tankar och känslor om ”vi och dom”.

Hur tänker jag själv kring denna satsning

Visionen om allas gemensamma folkbibliotek och romska läsambassader måste ses utifrån ett långsiktigt perspektiv. Projekttänk på ett till två år kan inte ta plats i planeringen, om detta ska bli en framgångsfaktor.

Mål 4 i Agenda 2030 är formulerat: ”Att säkerställa en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla.” Detta gäller så klart även romer. Men frågan uppstår: Är detta säkerställt för alla medborgare i vårt land i dag?

Beroende på vem som får frågan blir svaret olika, och redan här finns det skäl att djupdyka och föra in aktiva åtgärder för att främja barns och vuxnas läsande. Studier har tidigare inte varit del av mångas vardag på grund av olika villkor som ställts av samhället.

Här har Sverige en mörk historia, där en del grupper har exkluderats från utbildning genom historien, ända sedan skolplikten infördes nationellt. En del icke-romska föräldrar vägrade till exempel låta rektorn skriva in romska barn i skolorna, och detta blev en oskriven regel från kommun till kommun. Motsvarande har tyvärr hänt även tidigare i historien, när olika kyrkliga samfund vägrade inkludera romer i lokalsamhället med fast boende och dåtida skrift- och läsfrämjande i församlingarna.

Mycket har hänt sedan dess – inte minst de allmänna satsningarna på 1970-talet med utbildningsinsatser i svenska språket i miljonprogrammen. Men jag kan fortfarande se brister i skolorna. Det brister vad gäller pedagoger, läromedel på de egna språken och en rekrytering som speglar samhället för att på så sätt bygga upp ett förtroende. Detta och annat gör att en del minoritetsbarn och unga hamnar mellan stolarna och att målen i Agenda 2030 riskeras att inte uppnås.

Vems är ansvaret?

Vem tar då ett konkret ansvar över frågan och över de konsekvenser som vi redan ser i dag?

Om du kan läsa, vilket är en mänsklig rättighet, kan du också ta del av samhället på ett helt annat sätt. Du kan söka dig fram via skriven text till dina rättigheter. Du kan ta del av demokratin på en helt annan nivå. Via läsning får du även utökade möjligheter och ta del av folkbildningen.

Folkbibliotek och romska läsambassader är sätt att motverka och förändra de fördomar och föreställningar som kan finnas om romer, och det är viktigt att bekämpa och mota tillbaka antiziganism med kunskap. Jag vill tro att denna kunskap har börjat byggas upp, inte minst på de bibliotek som i dag verkar som romska läsambassader. Framför allt kan biblioteken bidra till romernas rätt till språk, kultur och litteratur.

Inkludera, lyssna och skapa tillsammans!

Min stora förhoppning är att fler bibliotek väljer att bli romska läsambassader, trots att det nu längre inte kommer utlysas nya ansökningstider för detta. Men om detta ska bli en verkstad på riktigt måste det tas fram aktiva åtgärder, tas ledningsbeslut om vad som ska göras och skrivas in i dokumenten, och sedan är det dags att få det gjort. Nu är det ni alla folkbibliotek som har stafettpinnen – ta den till mål, gärna med öppna armar. Det behöver inte vara komplicerat alls utan det handlar om tre punkter: Inkludera, lyssna och skapa tillsammans!

Utöver detta måste politiker lokalt främja och stötta arbetet med tanke på långsiktigheten och de gemensamma demokratiska värdena för alla medborgare.

Viljan att ta ansvar även för de romska barnens och yngres läsfrämjande är inte enbart föräldrars och skolans ansvar, utan även bibliotekens. Nationella minoriteter måste ägnas särskild uppmärksamhet från bibliotekens sida, och större samarbeten mellan dessa tre parter vore på sin plats. Om målet att fler barn ska nå fram till ordet måste detta dessutom ske skyndsamt där minoritetsspråken talas. Grupperna känner till sina egna behov. Tänk gärna innovativa banor. I framtiden kan vi inte skylla ett misslyckande på varandra, eftersom vi har kunskapen om detta redan i dag.