”Vad är kärlek?” frågar jag Rebo, 15, när vi sitter i inspelningsstudion i Gamla stan. Det är en källarlokal som påminner om en grotta, och det hade kunnat kännas klaustrofobiskt men jag tror snarare de rundade stenväggarna skänker oss en känsla av trygghet. Han funderar en stund innan han säger: ”Alltså det kan göra ont, det kan göra väldigt ont. Det kan hugga i hjärtat. Man kan älska någon så mycket att det gör ont. Men ändå så är det fint på ett sätt.”

Efteråt, när ungdomarna har gått, stirrar jag på producenten, Lisen, och hon på mig. Vi känner oss helt extatiska, talar i mun på varandra, säger att här behövs ju inte vi eller någon annan, vi hade kunnat lyssna på ungdomarnas prat i timmar.

Vi håller på att starta en podd om ungdomslitteratur, med hjälp av medlemmarna i mitt ungdomsråd. I varje avsnitt bjuder vi in en gäst som sysslar med text på något sätt. Vi arbetar med texterna på tre olika nivåer, och varje avsnitts tema diskuteras högt och lågt. I kärleksavsnittet berättar jag om när jag gick i sexan och skrev en dikt till killen jag var kär i. Hur han sedan skrev en dikt till en annan tjej, och det borde väl ha gjort mer ont än vad det gjorde, men å andra sidan var jag kär i någon ny veckan efter. Sådan är jag fortfarande, det kanske är därför jag är så besatt av ungdomslitteratur och ungdomen som läsare? För att jag aldrig växte upp?

I mitt jobb som läsambassadör möter jag otaliga bibliotekarier, lärare och andra som jobbar med läsfrämjande för barn och unga. Frågan jag får allra oftast är ”hur får man ungdomar att läsa?” eller också ”hur når man ut till ungdomar?”. Det brukar följas av ett ”det är så svårt att få ungdomar att läsa” eller ”det är så svårt att nå ut till ungdomar”. Dessa frågor och påståenden kommer oftast från de som sedan länge glömt hur det är att vara tonåring. Med den här texten skulle jag vilja påminna er. Och så skulle jag vilja fråga:
Har ni glömt doften av regnvåt asfalt på vägen till skolan, gympapåsen dunkande mot benet för varje steg? Bävan blandad med förväntan, kanske skulle det hända något nytt idag, något som aldrig hänt förut. Något alldeles fantastiskt. Har ni glömt plasttallriken som gled så lätt ur händerna, applåderna och bugandet varje gång någon tappade ett glas i matsalen? Man låtsades att man inte skämdes, men kände hur det hettade i ansiktet. Har ni glömt doften av Victoria Secret-parfym när de snygga tjejerna i klassen gled förbi? Hur det hettade i ansiktet av helt andra anledningar då?

Framför allt, har ni glömt den motvilliga längtan efter att bli sedd, om så bara för ett ögonblick? Att bli hörd, om så bara för en liten stund? Att när någon ställde följdfrågor blev man plötsligt en strid ström av ofiltrerade tankar och ord som forsade tills man stoppade dem, gick hem och ältade det i flera veckor efteråt?

Jag vill ändå påstå att jag minns. Kanske dels för att jag uppehåller mig vid den här tiden i mitt skrivande och utforskande, men allra mest eftersom de tonåringar jag jobbar med påminner mig hela tiden. Jag frågar dem hur man ska få ungdomar att läsa mer. Hur man ska nå ut till dem. Hur biblioteken ska locka. De svarar enkelt: prata med oss. Lär känna oss och ge oss böcker vi är intresserade av. Ge oss en plattform där vi kan prata med varandra. Skapa mötesplatser och evenemang där ni inte bara gissar er till vad vi gillar, utan faktiskt har rådfrågat oss innan.

Kan det verkligen vara så simpelt då? Som att lösningen till det eviga mysteriet med ungdomar och deras läsning och intressen, är att faktiskt kommunicera med dem? Jag ser så många läsfrämjande insatser där man försöker göra skillnad på avstånd. Där vuxna sitter och diskuterar, för att sedan sträcka ut sina hypotetiska armar i etern och hoppas att en tonåring ska nappa, ska ta tag i den armen.

Kanske handlar det om rädsla. Rädslan att misslyckas, inte se snabba resultat, göras till åtlöje och påminnas om sin ålderdoms utmaningar. Om så är fallet vill jag också att det här ska vara en uppmaning: sluta vara så feg!

Behöver du lite inspiration till att uppbåda mod: kolla på tonåringarna. De som lever öppet, sårbart och engagerat. De som bara väntar på att bli inbjudna och få ta del. Så bjud in dem.

Nioosha Shams, Sveriges läsambassadör 2022-2024

----------------------------------

Krönikor från Kulturrådet som rör läsfrämjande belyser läsning av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.