I samband med Stockholms oberoende internationella konstmässa Supermarket bjöd vi hösten 2021 in projektansvariga från Candyland, Färgfabriken och Historieberättarna för att berätta om sina erfarenheter av europeiskt kultursamarbete inom Kreativa Europa.

Artist-Run Network Europe (ARNE)

Andreas Ribbung om nätverket för konstnärsdrivna initiativ.

Projektet startade faktiskt på Supermarket under det icke publika programmet Meetings som samlar konstnärsdrivna verksamheter. Meetings uppkom i ett försök att hjälpa de mer blygsamma verksamheterna på traven med att nätverka med andra utställare, både i Sverige och utomlands.

Supermarket såg att det fanns ett behov av att utveckla Meetings så att de konstnärsdrivna initiativen skulle kunna lära ännu mer av varandras erfarenheter och utveckla sina verksamheter. Vi förstod att vi behövde partners för att söka större finansiering så vi började med att bilda det europeiska nätverket Artists’ Initiatives’ Meetings. Det svenska partnerskapet togs över av Candyland efter några år. Inledningsvis sökte vi nätverksstöd från Nordisk kulturkontakt vilket vi fick under 7 år och sedan sökte vi stöd från Kreativa Europa.

Nätverket AIM utvecklade en kartprototyp som ger en översikt och som samlar världens konstnärsinitiativ, fortsätter Andreas. Sedan övergick vi till att koppla ihop nationella, lokala konstnärsdrivna verksamheter och samarbetade med kulturhuvudstäder som mötte upp med halva finansieringen. Detta gjordes bland annat i Wrocław i Polen, där aktörerna, från åtta städer, tidigare inte haft kontakt med varandra. I Plovdiv i Bulgarien 2019 genomfördes ett tiodagars program med inbjudna från Bulgarien och alla angränsande länder, det resulterade i att flera partners från länderna anslöts till nätverket. Kombinationen att göra något kreativt som workshops eller en utställning och samtidigt ha möten gör att kvaliteten på mötena höjs. Vi planerade ett liknande möte i Limerick, Irland, men så kom covid-19-pandemin. I stället har vi arbetat med film och gjort en publikation som avslutning på nätverksprojektet. Ur detta nätverk bildades ARNE som är inriktat på kunskapsöverföring, berättar Andreas.

Historieberättarna 

Anusha Andersson om kulturföreningen som verkar för barn, unga och unga vuxna.

Historieberättarna är en ideell förening som grundades 2015 och som drivs av professionella, frilansande kulturarbetare. Grundtanken var att öka möjligheten för barn och unga att utifrån olika kulturuttryck och från sina egna villkor, få uttrycka sig på det sätt de själva önskade. Anusha Andersson ville sätta deltagaren i fokus.

På många sätt gick vi kanske naivt in i att ansöka om medel från Kreativa Europa. Då hade vi tidigare fått ett stöd från Stockholms stad på 75 000. Steget från ett sådant stöd till ett Kreativa Europa-stöd är stort, men naiviteten var också en möjliggörare, vi vågade, reflekterar Anusha.

Det första projektet togs fram på cirka tre veckor och innehöll höga mål, precis som skattefinansierade projekt bör ha. Tillsammans med organisationer i Grekland och Danmark nådde vi över 4 000 barn och unga, nyanlända asylsökande, vilket är en ganska svårnådd grupp. Vi insåg att det finns en historieskrivning som går förlorad, för hur ska barnet kunna berätta sin berättelse? Detta var 2015 när många ensamkommande kom till Sverige, behovet av sysselsättning var till en början stort, utöver grundläggande behov så fyllde kulturverksamheter en roll.

Vi har efter vårt första EU-projekt tagit in före detta deltagare i vår styrelse. En liten organisation kan kanske vara mer flexibel och vi försöker alltid lyssna in dem som vi jobbar med och för. Och vi tilllåter projekten tillåts att utvecklas och anpassas under processen.

Vi är en verksamhet som verkar för alla barn och unga och försöker utforma projekt där vi ser ett behov. Tillsammans med och utifrån deltagarna skapar vi sedan projekten. Till exempel så har vi arbetat med ett projekt utifrån mat där vi tog fram en kreativ kokbok. I ett projekt fick deltagarna utföra skogsbad och känna in skogen, många av dem som deltog hade ingen eller en liten relation till skogen. Efter en heldag av övningar, intagen lunch och fikor och insamling av material skapades dagen efter poesi, filmer och animationer, återger Anusha.

Shared History

Daniel Urey om Färgfabrikens projekt.

Refugee integration through culture var Kreativa Europa-programmet som Färgfabriken och Historieberättarna beviljades medel för.

Färgfabriken skapade under 2013 nätverket In Search for the Baltic Dimensions, med deltagare från Sverige, Polen och Lettland. Nätverkets syfte var att mobilisera oss för framtida ansökningar, och det var viktigt för oss att förstå varandra, så vi kunde fördela arbetet på bästa sätt, inleder Daniel.

Projektet vi sökte med hette Shared history och ägde rum mellan 2017–2018. Det handlade delvis om att pröva systemet och EU:s vilja att genom kultur integrera flyktingar, samtidigt som EU också har ett regelverk som gör det svårare för flyktingar att komma till just EU. Vi utvecklade också idén om vad som händer om historien är ”shared”; delad och gemensam.

Vår utgångspunkt för ansökan var att vi gärna ville att programmet skulle vara möjligt, men att vi inte trodde på det. Så vår ansökan handlade om att ifrågasätta systemet och deras målsättning.

I projektet länkade vi ihop professionella konstnärer från Sverige, Polen och Lettland tillsammans med nyanlända konstnärer. Gemensamt fick de skapa ett verk i par och ta sig an begreppet ”shared history”. Projektet lyckades med att misslyckas. Det gick inte att skicka en nyanländ konstnär att resa till Polen, av flera bland annat juridiska skäl. I utställningarna som ägde rum i Gdansk, Riga och Stockholm ville vi vara tydliga med att projektet finansierades av EU och exponera och inkludera hur kulturpolitiken och hur mallen för ansökningar ser ut.

Genom att visa vår ansökan ville vi inkludera publiken i den europeiska kulturpolitiken. Vi lyfte också den bakomliggande processen, och synliggjorde vilka begrepp som användes. Inför ansökan identifierade Färgfabriken vilka begrepp som EU tycker om att använda. Bland annat använder vi ordet refugees 154 gånger och cross sectorial 42 gånger. Sedan blev ansökan, EU-loggan och vår tankekarta över EU:s kulturpolitik en del av utställningarna.

Vi ville såklart inte utnyttja konstnärerna i systemet, utan i rapporten till EU var vi öppna med alla utmaningar som fanns. Det går inte bara att förutsätta att personer kan resa och delta i programmen och skapa tillsammans, sammanfattar Daniel Urey.

– Har det gått att ändra ansökan under projektets gång?

Anusha: Vi fick stödet på grund av tron på idén och att det finns en målgrupp. Och det var nog anledningen att en liten organisation som vår blev beviljade medel.

Under tiden som projektet fortskred så hände saker, en organisation togs bort. Sedan när en väl beviljats medel, då finns det mycket hjälp att få. Vi blev burna genom ansökan. Lärdomen är att det går att vara besvärliga inne i strukturen. Vi har bland annat ifrågasatt resor, för vem görs resorna och hur försvarar vi det miljömässigt? Är det för deltagarna eller organisationerna och så vidare? Vi har ifrågasatt deltagarantalet, målet är ofta att nå så många som möjligt men även barn och unga behöver en kvalitativ kulturverksamhet. Där har vi fått igenom en förändring och kunnat sänka deltagarantalet.

Andreas: Det första var att förstå hur ansökan ska göras. Det dröjde tills vi fick in rätt kompetens genom medarbetaren Alice Máselniková. Nu när första ansökan är gjord så känns det inte lika oöverstigligt. Vi måste fråga Kreativa Europa-kontoret i Bryssel om minsta ändring, allt måste godkännas innan aktiviteterna har ägt rum. Men när vi väl hört oss för, har vi blivit förvånade över hur lätt det har varit att ändra.

– Är det viktigt att inte vara rädd för byråkrati och de ramar som finns?

Daniel: Precis, att inte vara rädd betyder att öva förstås. Jag har två misslyckade EU-ansökningar bakom mig. Det var också väldigt roligt att få EU:s feedback, de gav mycket stöd i sin feedback och värdesatte konstnärens roll i projektet och gav råd kring var och hur ansökan kunde utformas i stället. 

– Vad är den viktigaste lärdomen, antingen för er själva eller som organisation?

Anusha: Jag blir ständigt påmind om den ödmjukhet vi måste ha. Vi gör projektet för deltagarna, hur kan vi få dem i fokus. Även om vi får pengarna, så ska det gå till dem för vi är en mellanhand. Den ödmjukheten har ökat förståelsen kring att vi ska vara mer i bakgrunden, även om vi är emotionellt närvarande och engagerade och kan komma in med konstnärlig professionalism.

Daniel: Vi måste ständigt påminna oss om att det är för konstnären vi finns. Ett EU-projekt kräver mycket av oss och vi besitter kunskapen att skapa strukturerna, men sedan kommer konstnären in.

Andreas: Jag hade önskat att det fanns ett högre risktagande av EU för konstnärliga projekt, så mindre organisationer kan få det. I vår ansökan är vi alla mikroorganisationer, med omsättning på under 3 miljoner. Ändå är vi alla relativt etablerade organisationer.

Anusha: Jag hade gärna sett att Kreativa Europa öppnade upp för ett samtal kring hur utlysningarna skulle kunna bli ännu mer effektiva, och få en starkare bredd och styrka. Mindre aktörer har ofta tillgång till definierade målgrupper, kanske i högre grad än större, stabila organisationer. Det vore bra att ta in oss mindre aktörer i samtalet, och se på strukturerna så att det blir lättare för mindre aktörer att söka. Vi kallades för ”the rare child”, de trodde på oss men vi var nog en risk. De valde också ut oss som ett gott exempel.

– Vad är ert bästa tips?

Andreas: Det är att ha koll på budgetens koppling till aktiviteterna och att inte underfinansiera. Byråkratin kräver byråkrati tillbaka, så mycket pengar försvinner i det administrativa. En positiv aspekt med byråkratin, är att alla medlemmar i nätverken själva redovisar sin budget. Som projektledare behöver inte jag sitta med allas ekonomier i detalj.

Anusha: Samtidigt är det viktigt att våga tro och tänka större än byråkrati, med parentesen att ha en väldigt välplanerad budget.

Daniel: Titta på vilka begrepp EU använder och använd er av dem i ansökan. Skapa nätverk i förväg och förstå varandra, både på en administrativ och konceptuell nivå.

– Varför är det viktigt med europeisk samverkan?

Andreas: Utan nätverk och samverkan är det lätt att bli isolerad.

Anusha: Samarbete är en grundbult i demokratin. Samarbeten är kommunikation, genom att lyssna och få uttrycka oss så ökar förutsättningarna för demokrati.

Daniel: Det är att vara relevant för sig själv och sin samtid, och det kan vi bara vara i dialog med andra. I detta fall i den europeiska kontexten, och den demokratiska processen. 

Samtalet är även publicerat i Kreativa Europa i fokus #1 2022.

Läs mer

Kreativa Europa i fokus #1 2022