Krönika: Blåsmusikens framtid byggs genom gemenskap och hopp om utveckling

Det är kulturnatt i Lund. Kulturskolan syns överallt på stan, inte minst med blåsmusik. Jag ser ett par av mina elever som deltar som körsångare i en konsert och senare på kvällen spelar hornensemble i en annan konsert. En annan är hornist i Lunds Symphonic Band men också dansare. Idag gör han framträdanden i båda rollerna, i samma konsert. Jag njuter av den mångfald av uttryck som eleverna och kulturskolan bjuder på.

Kulturskolorna i Sverige arbetar utifrån många olika lärandeperspektiv. Utbildning finns i korta, långa, smaka på, orienterande och fördjupande kurser där barn och ungdomar kan finna sig till rätta, stilla sin nyfikenhet och välja att ägna tid åt ett ämne inom kultur, konst och estetik. I min roll som hornlärare arbetar jag med att utveckla och inspirera med lång tid, många år, som utgångspunkt. Färdigheten att spela ett blåsinstrument på hög nivå kräver tid och mitt mål är att mina elever ska stanna länge i verksamheten och jag arbetar för att de i kulturskolan ska känna sig hemma, värdefulla och kompetenta.

Jag har förmånen att i olika sammanhang prata med blåselever i kulturskolor i landet om hur de ser på sitt musicerande och lärande. Särskilt de elever som är lite äldre och mer erfarna kan på ett tydligt och fint sätt berätta om vad i verksamheterna som har betytt mycket för deras lust att stanna kvar, att fortsätta spela och bli bra på sina instrument. Det här är min bild.

Ett bärande tema för våra elever är gemenskap och att få växa in i ett sammanhang som erbjuder hög kvalitet på lektioner och de aktiviteter som ingår. De vill spela, öva och utvecklas mycket tillsammans. De vill få höra från andra att de och gruppen låter bra. Det stärker deras självkänsla och sammanhållning. Känslan av att bidra till musikens kvalitet sporrar och ger lust att kunna mer.

Ett annat tema som de ofta talar om är, tid. I intervjuer, workshops och möten står längre spellektioner och mer tid tillsammans högt på listan. Ett sätt för mig som lärare att ge dem mer tid är att undervisa i grupp. I en intervju gjord för några år sedan berättar eleverna att när de som grupp får följas åt en längre tid så skapar det trygghet. Sammanhållningen i gruppen gör det lättare att komma på lektioner och repetitioner, och svårare att sluta spela när det känns trögt. Lärarperspektivet, kan beskrivas genom en kollega som undervisar i oboe och som vid ett tillfälle då vi diskuterade undervisning sa att gruppundervisning är ”mitt starkaste pedagogiska verktyg. Det är så eleverna och jag skapar en oboecommunity.” För blåsmusikens del är det extra viktigt att skapa gemenskaper så eleverna förstår att de inte är ensamma om att spela ett mer ovanligt instrument och att de som musikanter är värdefulla och behövs.

Barn och ungdomar som valt att spela ett blåsinstrument behöver få hjälp att upptäcka sambanden mellan hur man blir bra på att spela, var man spelar, vilken musik som finns att spela och i vilka miljöer blåsinstrumenten används. Det är svårt att tänka om framtiden och skapa en bild eller bygga en dröm om eleverna inte får möta det som finns i omvärlden. Våra kloka elever vill möta professionella musiker som kan berätta spännande historier om livet som musiker men också få lektioner och höra dem spela sådant som eleverna ännu inte kan, men som de strävar emot. De vill gå på konserter, åka på läger, få utmanande konserttillfällen, byta lärare med varandra, träffa kompisar från andra kulturskolor, ha intensivdagar, bli involverade i ämnesöverskridande projekt… De har många, många idéer värda att ta tillvara för de vill bli bra instrumentalister och känna att de behövs. Och, vi behöver dem alla, både de som blir aktiva fritidsmusiker, de som är den uppskattande publiken, de som med glädje skickar sina barn till kulturskolan för att den egna upplevelsen var positiv och de som väljer en yrkesframtid inom musik. Med det i sikte kan vi bygga blåsmusikens framtid.

Maria Becker Gruvstedt

----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.