Krönika: En färgsprakande subkulturs väg mot erkännande

Känner du till cosplay? Det var en relativt okänd kulturform tills de svenska mästerskapen sändes i SVT år 2015. Samma år blev cosplay ett av svenskans nyord, men fortfarande syns och hörs kulturformen rätt lite i kontrast till antalet utövare. Bara på festivalen NärCon samlas varje år över 12 000 deltagare varav mer än hälften av dem cosplayar. Vem avgör vad som blir erkänt och får ta plats i det allmänna rummet? Vad gör att pressen lyfter det som händer inom olika kulturuttryck? Vilken typ av kultur får stöd och erkännande? Och vilken lämnas i skuggorna?

När jag växte upp var jag en klassisk nörd. Jag gillade allt från tv-spel och rollspel till anime och manga. Om jag hade försökt prata med klasskamraterna om cosplay hade det nog setts som märkligt. I arbetet med spel- och cosplayfestivalen NärCon har jag så många gånger fått förklara vad cosplay är. Så om du, kära läsare, har missat detta fenomen kan jag göra det igen.

Cosplay är ett japanskt teleskopord (コスプレ, kosupure) från engelskans costume play, myntat av Nobuyuki Takahashi efter att han sett fans utklädda till olika karaktärer från populärkulturen på den japanska seriemässan Comiket 1983 och Worldcon i Los Angeles 1984. Idag är det ett brett begrepp för en hobby och kultur som innefattar många olika delar. För många är hantverket av dräkter, i form av t.ex. textilarbete, modellering och metallurgi, viktigt. Vissa deltar i uppträdanden och tävlingar där de återskapar scener från, eller gör egna tolkningar av, populärkulturen. Andra cosplayar för att visa sin kärlek till en karaktär eller verk. På NärCon möts tusentals cosplayare för att lära sig mer, tävla och umgås i dräkt.

Sådär, nu har du fått en bild av vad cosplay är. Men, varför kände du inte till det tidigare? Är det för få som cosplayar? Är det en nymodighet som inte funnits tillräckligt länge? Kan det ha att göra med vad som var populärt när nuvarande beslutsfattare var unga?

Det är tydligt att cosplay blivit mer erkänt under de senaste åren. Trots det finns fortfarande fördomar om intresset. Cosplay ses av många inte som en seriös kultur utan snarare infantil. Fördomar grundar sig många gånger i okunskap; ofta målas en icke representativ bild upp där cosplay snarare likställs med maskerad, jippo eller ett jagande efter att fylla bekräftelsebehov. Varför är det så? Min teori är att det till stor del beror på vilka som utövar kulturen.

Ungas - och framför allt inte icke-mäns - kulturutövning tas sällan på allvar utan ses som banal och oseriös. Medelålderns kultur har högre status. Politiker och tjänstemän stöttar gärna, men i första hand den "seriösa" kulturen. Trots att ungdomars kultur formar framtidens samhälle.

Cosplay är en del av en subkultur som går ut på att gestalta och omtolka karaktärer och verk en uppskattar. Dessa kulturyttringar utövas i stor utsträckning av icke-män och har ganska låg status. Skriver du romaner ägnar du dig åt kreativt skrivande, skapar du nya berättelser utifrån en magiker i ett japanskt rollspel har du snöat in dig. Att forma skulpturer är konst, att böja termoplast till cosplay är konstigt. Att sätta upp en pjäs är dedikerat, att gestalta en animeserie tillsammans med sina vänner är töntigt.

Det har länge varit min dröm att det jag brinner för inte ska ses som konstigt. När vi är där vet jag inte. Men när en NärCon-besökare berättar vad den har gjort under sommaren ska hen inte behöva känna sig rädd. Istället ska hen stolt kunna berätta, utan att behöva förklara.

Sam Anlér

----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.