När man 2009 uppmärksammar 150 års-dagen efter det att Darwins bok ”The Origin of Species” kom i tryck, skriver den ansedda tidskriften Nature: ”Genetiker har förklarat människans evolution genom att analysera vårt DNA, men det går inte att förstå människlighetens utveckling utan att ta hänsyn till det kulturella arvet”. Det är ju uppenbart att vi har ett biologiskt arv som leder till att vi föds som unika individer; olika såväl föräldrar som syskon, både med avseende på förutsättningar och egenskaper. Det är också lika tydligt att dessa egenskaper kan vidareutvecklas hos individen inte minst genom insatser från skolan, som förmedlare av ett kultur- och kunskapsarv.
 
Inlärning utvecklar hjärnans arkitektur redan hos det lilla barnet och pågår resten av livet. Människlighetens styrka och framtid ligger i att människor utvecklar olika kompetensprofiler och intressen. Berättandet och nedtecknandet i bild och skrift har möjliggjort att vi kan ta vara på den kunskap som också genererats för tusentals år sedan, och den därmed ackumulerade kunskapen om oss och vår omvärld.

Att kulturen har tydliga biologiska effekter, visste redan de gamla grekerna. Musiken var då ett viktigt ämne i skolan och man tog sjuka människor till teatern för att få dem att må bättre. Kultur i former av musik, dans, bild och berättelser talar till alla våra sinnen och kan få oss att gråta, skratta, bli rädda eller rent av motiverade till utmaningar, dvs. trigga hela vårt känslomässiga spektrum. Belöningseffekten av exempelvis musik kan vara så stark att den tål att jämföras med sex och mat eller ett farmakologiskt piller och kan därmed leda till en sådan njutning att man vill fortsätta att lyssna och glömma vardagens oro, eller för att citera Picasso: ”Art washes away from the soul the dust of everyday life”.

För mig utgör kulturen ett fundament i skolans lärande, samt för att också utveckla inlevelseförmåga i andra individers tankar och idéer. Detta betonas ju redan av Sokrates som uppmanar oss att ställa bra frågor, och därigenom likt en kunskapens barnmorska förlösa nya insikter.

Med den senaste tidens utvecklig av tekniker med syfte att kartlägga hjärnans funktioner står vi på allt fastare mark när det gäller kulturens inverkan på vår hjärna. Denna kunskap har sammanfattats i rapporter från ledande universitet och internationella myndigheter och visar på vikten av kultur från vaggan till graven. Kulturella aktiviteter, i form av litteratur, teater, bild, musik och dans påverkar inte endast hörsel, syn och balans, utan också inlärningsförmåga, kreativitet, motivation och empati. Även om man föds med olika grad av dessa förmågor är det positiva budskapet att också dessa kan vidareutvecklas vilket beror på hjärnans förändringspotential, kallad plasticitet, eller för att citera Assal Habibi:” Neuroscience and psychology research now show that music and arts in general can play an important role in developing the intellectual and emotional well-being of our children”.

Man talar i dag helt riktigt om nyttan med näringsriktig mat och regelbunden motion, men glömmer oftast att peka på behovet av hjärnstimulerande aktiviteter, som verkar vara väl så viktiga för vårt välbefinnande, eller som Stanfordforskare uttryckte det om hjärnan, ”Use it or lose it”. Även sådana vanor grundläggs tidigt och kan genom kulturens hjälp leda till en nödvändig emotionell belöning.

Studier har också visat att vårdhavare som dansar rytmiskt med sina små barn påverkar barnets vilja att bli hjälpsamma, medan orytmiska rörelser har motsatt effekt. Kanske musikens starkaste effekt under skolåren är att stärka den sociala kompetensen, något som framför allt verkar gynna elever från utanförskapsområden. Vidare finner man att berättelser som bygger på en kamp mellan gott och ont kan öka barnets inlevelseförmåga och leda till ökad empati. Detta är åter ett exempel på gamla insikter och som kan förklara framväxten av den klassiska sagan och dess betydelse för barnets moraliska kompass och mognad.

För att sprida denna kunskap har jag under de senaste åren skapat en hemsida som visar på internationella studier av kulturens effekter på vår hjärna och välbefinnande och som publicerats i medicinska tidskrifter av hög kvalitet. Där finner man att dans kan ha goda biologiska effekter och kan användas för ungdomar som lider av mental ohälsa såväl som Parkinsons patienter. Musik och bild kan väcka upp gamla minnen hos individer som lider av Alzheimer och deprimerade personer kan må väl av kulturella aktiviteter. Vidare har det visat sig att barn med inlärningssvårigheter kan ha nytta av musikalisk och rytmisk stimulans. Detta är endast några exempel på numera vedertagna terapeutiska möjligheter och som gör att kulturen fått en allt fastare position i såväl lärandets som hälsovårdens verktygslåda.

Jag brukar säga: ”kulturen är inget att leka med”. Vi måste lära oss att förstå dess kraftfulla potential i den pågående samhällsutvecklingen samt ge kulturskolan ett större ansvarsområde och öppna för flera samhällsnyttiga insatser riktade mot en mångfald av kategorier. Givetvis måste man samtidigt agera ögonöppnare och vaccinera eleverna mot missbruk samt värna den öppna demokratiska processen.

Rätt hanterad utgör kulturen en viktig hörnsten för att skapa ett uthålligt människovänligt samhälle för allas vår färd från vaggan till graven, insikter som jag menar att varje politiker och beslutande skolmyndighet borde ha.

Gunnar Bjursell
 
----------------------------------

Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.