Krönika: Speglar kulturskolan barnens behov eller pedagogens barndom?

2015 när jag började på RUM – Riksförbundet Unga Musikanter var många i min omgivning fundersamma. Jag hade ju inte spelat piano de senaste 15 åren och musiken var ju inte mitt fokusområde, jag var ju scout och har läst på KTH. Tanken var ju inte heller att jag skulle vara där så länge, jag hade ett tre månaders vikariat som utbildningskonsulent med fokus på förenings- och ledarskapsutbildningar. Men något hände under den hösten – jag insåg vilken tur jag hade haft med min pianolärare Ulla. Jag var anmäld och antagen till att spela keyboard men Ulla insåg snabbt att jag hellre spelade piano och att min bästa vän spelade fiol i rummet bredvid. Så en torsdag sa Ulla nu går vi in i nästa rum så ska du få testa att kompa din vän. Sagt och gjort, Ulla såg snabbt att detta var något vi båda gillade så snart ägnade vi mer tid åt att lära mig kompa på piano än att spela keyboard.
 
Jag är helt säker på att det finns många kulturskolepedagoger runt om i landet som skulle göra precis samma sak, men det jag fick uppleva min första höst på RUM när jag var och hälsade på en förening var precis motsatta upplevelsen. Det märkligaste i den upplevelsen var nog att jag blivit uppringd av rektorn på berörd kulturskola för att komma och hålla en föreningsutbildning för deras elevförening då hen upplevde att deras engagemang och intresse var lågt. Väl på plats upplevde eleverna att det inte spelade någon roll vad de sa, ville eller gjorde. De upplevde att det som genomfördes och arbetades med var det som ledning och pedagoger önskat när de var barn och unga, inte det som var viktigt för barnet och den unga idag.
 
Detta var det ögonblicket som avgjorde mitt val att stanna på RUM. Att stötta vuxna, unga och barn att förstå varandra och säkerställa att allas perspektiv är med. För att skapa delaktighet och inflytande i en organisation kan aldrig vara på den enas villkor utan alla måste vara med. På berörd kulturskola har de idag ett dunderengagemang från såväl pedagoger som elever.
 
Nyckeln till detta engagemang som sedan lett till både mer elevinflytande och delaktighet i den övriga verksamheten har varit dialog. Att en chef vill något räcker inte, det måste förankras väl i personalgruppen vilket det i detta fall hade gjorts. Sedan behöver både ledning, personalgrupp och elever få arbeta fram hur:et. Det var här det stannat av, det fanns en osäkerhet i hur mycket en kan och får bjuda in eleverna till att diskutera hur de tillsammans skulle arbeta för att skapa en kulturskola med elevengagemang, delaktighet i hela verksamheten och hur mycket inflytande eleverna skulle få. Här blev dialog och tillit såväl från ledning, pedagoger, barn, unga och föräldrar lösningen. Inte över en natt utan många samtal och samtal i olika former och på olika platser.
  
Det kan låta lätt och självklart men för att skapa engagemang och inflytande behövs tålamod, tillit och lyhördhet från alla parter. Här upplever jag det svåra - jag vill att det ska gå undan, vara självklart att alla känner att de har inflytande och får vara med i precis allt. Jag behöver stanna upp och se efter att vi i dialogerna har säkerställt att alla kan vara med på sina villkor. Alla vill kanske inte vara med i mer än just det den redan gör.
  
Så var vi tillbaka på ruta ett. Har jag som vuxen verkligen lyssnat in barnet eller ungdomen eller har jag förutsatt något utifrån min upplevelse när jag själv var barn och ung? Nu när den tanken är med mig har jag möjlighet att hjälpa till att skapa delaktighet, inflytande, intresse och glädje för alla.
 
Hanna Hult Rosén
 
----------------------------------

Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.