Vad är musik? Vad är teater? Frågorna ställdes nyligen i ett kreativt labb som vi genomförde med en av våra musikensembler och deltagare från en teaterverksamhet. Svaren haglade i rummet och fångades upp på en skrivtavla. Ingen ifrågasatte förslagen som gavs, förrän en person övertygande påstod - dans är musik! Genast kom det mothugg – inte kan väl dans vara musik? Och så utbröt en stunds diskussion.

Det kan tyckas vara enkla frågor att besvara, men vem är det som får lov att definiera vad musik eller teater är? Och vad är det egentligen som avgör hur vi svarar? En rad olika faktorer går att räkna upp och normer ingår helt klart. Vi präglas starkt av och agerar utifrån de normer som råder runtomkring oss. Det finns väldigt kraftfulla normer kring de konstnärliga uttrycken - som värderar såväl uttrycket som den som uttrycker sig. Bilden av hur en musiker, dansare eller skådespelare ”ska vara” är starkt befäst. Likaså vägen till det fulländade utövandet, som allra helst ska påbörjas i tidig ålder.
 
Vilken betydelse får då normer inom konst- och kulturområdet för barn och unga med funktionsnedsättning? Och hur påverkar det möjligheten att få uttrycka sig och utveckla sin potential? Det här är frågor som engagerar mig och som präglar min vardag på ShareMusic & Performing Arts – nationellt kunskapscenter för konstnärlig utveckling och inkludering. Vårt arbete utgår från visionen att alla ska ha möjlighet att uttrycka sig konstnärligt i en värld där olikheter ses som värdefulla. För att nå visionen behöver normernas baksida synliggöras – hur de begränsar, sätter upp barriärer och exkluderar deltagande.
 
Starten på min egen väg till det professionella musicerandet följde en tämligen gängse bana. Även om jag inte kommer från en musikerfamilj var sången och musiken ständigt närvarande i min barndom, från pianot i vardagsrummet och gitarren i hörnet som lockade, till skoldagen som faktiskt började med sång. Att jag själv skulle få tillträde till musikens värld genom att lära mig att spela instrument var en självklarhet och möjliggjordes tack vare tillgång till både kommunens och kyrkornas musikskolor.
 
För barn och unga med funktionsnedsättning är vägen till det egna konstnärliga uttrycket inte alltid lika enkel att hitta. De behöver ofta hantera både sin närmaste omgivning och samhällets inställning. Fokus på funktionsnedsättning och diagnoser kan lätt hamna i förgrunden och skymma både intresse och önskemål. Förutfattade meningar om kapacitet och inställningen ”hur ska det här kunna bli något?” kan ställa till det, liksom osäkerhet och rädsla för att bemöta och bli bemött.
 
Hur ska drömmarna väckas och längtan efter att utveckla det egna uttrycket kunna bejakas, när förebilderna som visar det konstnärligt mångfacetterade är få att finna i såväl närmiljö och media som på de offentliga scenerna? Och vad händer med de barn och unga som inte ser eller hör konstnärliga uttryck som de kan relatera till, eftersom de själva inte uppfyller de normativa förväntningar som finns inom konst och kultur? Var syns dansen som inte kräver ben och var finns instrumenten som klingar vackert oavsett om de spelas med händer eller med ögonstyrning? Hur kan en kulturskolas verksamhet bli relevant utifrån dessa perspektiv?
 
Frågeställningarna är viktiga, kanske viktigare än att formulera de rätta svaren. Allt för att ringa in det som glappar och bättre förstå komplexiteten, men också för att synliggöra det som faktiskt fungerar. För givetvis bedrivs det fantastisk verksamhet för denna målgrupp på många ställen runtom i Sverige. Men det sker dessvärre inte i tillräckligt stor omfattning och vi behöver alla inse att det hämmar mångfalden av konstnärliga uttryck som får lov att ta plats. Ska vi få se fler professionella konstutövare med funktionsnedsättning i Sverige, så behöver vi också ge förutsättningar för fler att delta, skapa och utvecklas i kulturskolan. Allt hänger ihop i kulturens ekosystem.
 
Så varför ställa frågorna om vad musik och teater kan vara? Frågorna i sig är kanske inte det viktigaste. Det betydelsefulla är de vidsträckta svaren som tillåter och ger möjlighet för fler att utforska och utveckla det egna konstnärliga uttrycket, oavsett dess mångfacetterade form.
 
Sophia Alexandersson

----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.