Krönika: Teatern en frizon med kollektivt skapande

Det doftade speciellt på Vår teater i Husby. Jag vet inte om det var malmedlet i kostymförrådet, fet-sminket i logerna eller teaterröken inne på scenen, men det var en alldeles egen doft. Jag minns att det alltid var lite mörkt där, som inne på en biograf. I fem års tid gick jag dit efter skolan. Jag var förväntansfull, glad och exalterad, för jag visste att allt var möjligt därinne. Där fick vi fick leka som vi ville, vi kunde klä ut oss till vem som helst och berätta om vad som helst.

Kostymförrådet var som en gigantisk låda med utklädningskläder – fast flera hundra plagg upphängda på galgar. Här kunde vi förvandlas till nästan vad som helst. Djur, monster, sagoväsen, arga gubbar eller rika tanter.

Att sminka sig framför en spegel, minuterna innan det är dags att gå in på scenen och spela teater för publiken. Den tjocka kladdiga kakan av fetsmink och penseln i min darrande hand. I spegeln, strax bakom min ena axel, ser jag pedagogen, den varma och stöttande, hen fanns alltid där nära, men tog aldrig över. Jag fick lära mig att göra själv, att klara av själv och därigenom växa.

Idag värnar jag som professionell utövare särskilt om barn och ungas rätt att uppleva högkvalitativ scenkonst, men jag minns också hur viktigt det egna utövandet var för mig. Hade det inte funnits en kulturskola i Husby centrum, hade min pappa inte känt till det, hade jag blivit bemött annorlunda första gången jag vågade gå dit så hade jag troligen inte arbetat med det jag gör idag.

Här lärde jag känna personer jag inte skulle mött annars. Både i form av de karaktärer vi barn gestaltade, men många av de barn jag spelade teater med var helt nya för mig. En del av dem kom från andra skolor, till och med från andra, för mig okända, områden. Några av dem kände jag igen från min egen skola, men hade aldrig pratat med tidigare. Och sen var det en del som jag faktiskt kände från skolan, men som betedde sig helt annorlunda på teatern. Borta från grundskolans ibland hårda miljö, fick de möjlighet att vara en annan del av sig själva, och det var okej. Teatern var mångas frizon.

Långt ifrån alla aktiviteter för barn och unga idag går ut på att skapa något gemensamt, där deltagarna har olika uppgifter och fokusområden, men är lika omistliga delar av det kollektiva verket och känner samma stolthet. Det är nog en av de sakerna jag älskar mest med scenkonst, att vi är så många som arbetar med samma föreställning, och att vi alla är lika viktiga – oavsett funktion.

Nuförtiden, när vi ibland behöver hävda nyttan av kultur- och konstupplevelser för unga, tänker jag på vad jag rent konkret lärt mig. Vilka hårda fakta finns att slå i huvudet på den som inte förstår vikten av estetiska ämnen och läroprocesser? Tja, utöver socialiseringsprocesser, rejäl människokännedom, analysförmåga, samarbete, ledarskap och själv-ledarskap så inser jag idag att pedagogerna på kulturskolan i praktiken också undervisade oss i teknik, fysik, matematik, idrott, svenska, engelska och SO – utan att vi barn ens märkte det.

Kulturskolan i Husby, som på den tiden hette Vår teater, var min första erfarenhet av teater och märkligt nog är känslan jag hade som barn inte helt olik känslan jag nu har när jag går till mitt jobb som regissör och konstnärlig ledare på Unga Klara. Det doftar bara lite annorlunda.

Farnaz Arbabi

----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.

*Fotnot: Kulturskolan i Husby är en del av Kulturskolan Stockholm.