Krönika: Kulturskolan bidrar med rätten till de universella språken

Vad innebär barnkonventionen för kulturskolan? John Bjerkert, utvecklingsledare för Regional kulturskola Skåne, reflekterar kring vikten av att våga skapa utan krav och att ta sin fantasi på allvar.

Åker tåg mellan Höör och Stockholm och ett minne, några tankar och en idé flyger förbi.

Jag minns 2015. Jag satt som relativt ny kulturskolechef i hörsalen i en liten skånsk kommun. Rummet var fyllt med en brokig skara människor som alla hade det gemensamma uppdraget att vara ansvariga för andra människors arbetsmiljö. I talarstolen stod direktören och berättade att arbetsmiljöverket hade utkommit med nya föreskrifter gällande de anställdas psykosociala arbetsmiljö. Uppdaterade handlingsplaner presenterades, nya mallar för löne- och utvecklingssamtal gicks igenom och stämningen var god, allvarlig och lite högtidlig. Det var så befriande att en sådan viktigt men lite luddig och komplex fråga presenterades så tydligt. De nya riktlinjerna skulle implementeras i alla led. Frågor skulle vi ta längs vägen.

Jag kom att tänka på detta minne då jag för en tid sedan satt och diskuterade med några kollegor det faktum att barnkonventionen blivit lag samt eventuella konsekvenser för kulturskolans verksamhet. Stämningen var hög och frågor som vad nya kulturyttringars intåg i kursutbudet innebär och vad elevrådet har för reellt mandat ventilerades. Mellan två klunkar kaffe hann jag tänka: Krånglar vi till det? Nu kör vi bara! Frågor tar vi längs vägen.

Att implementera barnkonventionen i kulturskolan bör inte vara svårare eller krångligare än en ny arbetsmiljölag, snarare tvärtom. Men visst, en organisation är bara mänsklig och är som många andra i förändring orolig för att mista något. Jag tänker dock att det vi riskerar att mista inte är något ur historien utan snarare barnens fantasi, idéer och förslag kring framtidens kulturskola, deras kulturskola.

Det är dock alltid lite klurigt när saker skall förändras. Det kan vara lätt att gå vilse och tro att allt måste ändras, bara för att frågan är viktig och angelägen. Man går liksom vilse i det man gör bra och prioriterar allt, med konsekvensen att man inte prioriterar något alls. Men kulturskolan har redan ett fantastiskt barnperspektiv. Det genuina engagemanget och erfarenheten av att möta barn gör att vi är bra på att vuxengissa rätt. Vi är bra på att i undervisningen anpassa mål, tempo och nivå till barnet och i detta lyssna till eleven och i en gemensam förhandling landa rätt. Men på en annan nivå, då det handlar om de större strukturerna, besluten och prioriteringarna, kan vi bli bättre. Här saknas ofta barnets perspektiv och röster. Det är i detta samtal som en relevant kulturskola byggs. Det är detta vi skall hålla fast i för att inte gå vilse.

Men vad är det för rättigheter kulturskolan kan bidra med att uppfylla för barnen i Sverige? Jag tänker att det faktiskt också finns något annat än rättigheterna som konventionens artiklar slår fast. Detta är barnens rätt till att förstå att det finns ett universellt mänskligt språk som förenar oss alla. Ett språk som går via hjärtat till hjärnan och som saknar nationsgränser och krav. Att genom lek, fantasi, kreativitet och skapande ge barnet mod att förstå sitt unika värde i världen.

Men det är så lätt att vi fastnar i hantverket, tekniken och traditionen. Att vi i vår välvilja att ge barnen verktygen de behöver i framtiden glömmer bort vad de behöver just nu. Att bygga självförtroende, att våga skapa utan krav samt mod att ta sin fantasi på allvar.

Kanske är svaret på hur barnkonventionen kan omsättas i praktiken i kulturskolans pedagogiska verksamhet att på ett mer medvetet sätt använda skapandet som mål, drivkraft och metod för lärandet? För i de gemensamma skapandeprocesserna blir inflytande, kommunikation och medbestämmande en självklarhet.

Tåget stannar till i Linköping och jag läser på skylten: Konsten gör livet större än konsten.

John Bjerkert

----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.