Krönika: Poesin som den tillgängligaste konstformen

Poeten Daniel Boyacioglu om poesins magi och hur grunden till en livslång relation till konst och kultur kan byggas upp redan i lågstadiet.

När jag gick i tredje klass kom Siv Widerberg till vår skola på ett författarbesök. Det var i samband med att diktantologin Barnens versbok gavs ut och delades ut till alla tredjeklassare i landet. En satsning från Svenska Akademin genom bokförlaget En bok för alla. En tjock pocketbok full av dikter för barn, omslaget lila med färgglada ballonger på. Det blev min viktigaste bok. Jag lärde mig med en gång hur man bäst läser poesi, att på måfå bläddra fram en sida och läsa dikten, att läsa samma dikt flera gånger, att läsa en till dikt om suget uppstår eller slå igen boken och återkomma till den en annan dag.

Jag minns Widerbergs författarbesök väl. Första övningen gick ut på att vi skulle rita ett självporträtt. Jag gjorde ett som inte blev bra. Författaren och klassföreståndaren Barbro stod och pratade om nåt, jag gick fram till dom och berättade att jag inte var nöjd. Jag ville göra ett nytt porträtt och undrade om man fick rita som man känner och inte hur man ser ut. Det går bra, sa dom. Då gjorde jag istället en kille som nästan såg ut som jag men hade långt hår i en fläta och två fjädrar som stack fram bakom huvudet. Böckerna om Lilla Vargen av Stig Ericson var mina favoriter. Sen skulle vi skriva en dikt. Då skrev jag en som fick heta Höstdikt eftersom det var höst. Och sen var det inget mer med det. Förmodligen skulle jag inte minnas nåt av det här om det inte vore för att Barbro sen skickade in min dikt till nån tidning och dom publicerade den. Mamma tog med sig tidningssidan till jobbet och gjorde så många kopior att alla i släkten kunde få varsin. Min dikt satt på kylskåpet i alla hem jag kom till. Där gick jag omkring i världen, vart jag än kom var dom vuxna glada och stolta över mig och min dikt. Min slutsats blev att dikter var någonting bra och väldigt enkelt, jag hade ju bara skrivit en enda dikt och den var redan publicerad. Så jag fortsatte läsa och skriva dikter. Antologin återkom jag ofta till, i skolbiblioteket upptäckte jag Ferlin. Jag frågade bibliotekarien om dom hade dikter och hon visade mig hyllan. Jag var nio år och läste Ferlin. Så blev det för mig. Och det som behövdes förutom min mammas outtömliga kärlek och den självkänsla som kom med den, en pocketdiktsamling och ett författarbesök. Och ett skolbibliotek. I fjol och 30 år senare var det dags för uppföljaren, denna gång fick antologin heta En bro av poesi och jag var en av dom medverkande poeterna. Denna gång skulle boken delas ut till alla sexåringar i landet. Jag räknade ut att min systerdotter Rita skulle bli en av dom som boken skulle delas ut till. Jag sa inget till varken Rita eller hennes föräldrar. Istället kom hon hem från skolan en dag och ringde mig på Facetime för att berätta om det själv. Att dom hade fått en bok i skolan med dikter, när fröken pratade om min dikt hade Rita räckt upp handen och berättat att jag var hennes morbror. Så blev det för henne. Och det enda som behövdes var en morbror som är poet.
  
En diktantologi slänger man inte ihop i en handvändning. Men så svårt är det inte. När jag tänker på vad det gjorde för mig att få en gratis diktsamling i handen som nioåring kan jag inte förstå varför man någonsin skulle satsa på nåt annat. Alla förtjänar att ha poesin. Också min senare erfarenhet säger att den är den mest effektiva injektionen av litteratur, av språk och magi i en människas liv. Att den verkar mer direkt än prosan. Den kan läsas i en bok och beskådas på en scen, höras inspelad och sjungen. Den behöver inte ta mer än några minuter i anspråk åt gången. Och den gör musik av språk. Ett liv utan dikten då? Vad som händer en människa när hennes känsloliv blir rikare än hennes språk? Dikten räddar oss. Den är den minsta fågeln och den största, sparven och kungsörnen i samma kropp.
 
Höstdikt (ur Istället för hiphop, Tiden 2003)

Sommarn är slut
för nu kommer hösten.
Det blir mörkt i alla hus
men i alla husen är barnen glada
för efter hösten kommer vintern.
Men nu är det trist
för alla bladen faller.
Bladen blir gula och röda
och det är konstigt
för vem tar allt grönt.

Daniel Boyacioglu

----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur av, med eller för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.