Krönika: I cirkusen blir det onåbara små möjliga steg

Tilde Björfors från Cirkus Cirkör skriver om cirkusträningens styrkor och kulturutövandets och skapandets värde för barn och unga.

Att leva i pandemitider där osäkerhet och ständiga förändringar hör till vardagen, gör att strukturer som passerat sitt bäst före-datum blir lika avklädda som kejsaren utan kläder. Men det sätter även ljuset på vilken allmänmänsklig roll kulturutövande och skapande har för att vi ska kunna hantera de utmaningar vi står inför.

Själv har jag ynnesten att omge mig med en konstform som bär på en aldrig sinande brunn av verktyg att hantera det som är riskfyllt. Kärnan i cirkus handlar om att tillsammans välja att ta kontrollerade risker, för att göra det omöjliga möjligt. För att klara det behöver cirkusartisterna göra allt det som vi gör i vanliga livet, som att samarbeta, balansera mellan tillit och kontroll, hantera misslyckanden och sätta sin rädsla på prov. Men dom gör det tio meter över marken. Allt blir mer påtagligt då. Som en cirkuselev sa häromdagen:

”Ofta fokuseras det så mycket på riskerna så att till och med det som är möjligt blir omöjligt. Det bästa med cirkusträningen är att här gör vi tvärtom. Bryter ner det som verkar riskfyllt och ouppnåeligt till små möjliga steg. Till slut har jag lyckats göra det som jag inte trodde gick”.

Ord som påminner om det som jag upplevde när jag i tjugoårsåldern var i Paris och upptäckte att det fanns en konstform som kallades Cirque Nouveau (nycirkus). Med en hel infrastruktur av högskoleutbildning, skolor, scener och träningsställen. En konstform som talade rakt till mitt lite rädda ungdomshjärta och på ett fysiskt och påtagligt sätt visade att allt är möjligt och att vi människor kan så mycket mer än vi tror. När jag på skakiga ben som total nybörjare fick möjligheten att pröva att balansera på lina sida vid sida med proffsen som flög i taket kände jag att här har jag hittat mina lärare i livskunskap och mod.

Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag hade fått träna cirkus som liten!? Var frågan som jag och mina vänner ställde oss och ledde till att vi började dagdrömma högt och tillsammans om att föra in nycirkusen till Sverige. Vårt mål var att alla ska kunna se och träna cirkus oavsett var man bor i landet på samma sätt som man kan spela fotboll eller gitarr.

Strax efter att jag fick frågan om att skriva denna krönika såg jag en annons där en kulturskola söker deltagare till sin nystartade cirkusverksamhet. De senaste åren har vi allt oftare fått frågor om hjälp att cirkusanpassa lokaler eller utbilda pedagoger från olika kulturskolor och varje gång känner jag samma värme sprida sej i kroppen. Några barn till som får möjlighet att öva på att våga det man just nu inte vågar, samarbeta, balansera, koordinera och växa i tillit med trapetsen, linan och mjuka fallmattor som vägvisare.

I fjol var det 25 år sedan vi startade Cirkus Cirkör och efter 25 år av envetet och intensivt arbete för att sprida och etablera nycirkusen i Sverige konstnärligt och pedagogiskt har den nu slagit rot. Och det bästa som finns är att se hur rottrådarna nu sprider ut sig över hela landet.

En av cirkusträningens styrkor är att det finns något för alla personligheter. En av våra verksamheter är att vi tar över gymnastiklektionerna på en skola och kör cirkusträning. En inte helt ovanlig start är att någon har glömt gympakläderna, någon annan har ont i foten... men i slutet av lektionen är ändå alla med. Är man inte den som studsar av glädje över att få slå volter, så hittar man kanske till jongleringshörnan, eller lockas av den nästan meditativa koncentrationen som krävs för att gå på lina. Kanske är det samma med olika dansstilar, eller olika instrument? Fast det speciella med en cirkuslektion är att här dansas streetdance, klassisk balett och folkdans på samma gång.

När jag skriver detta hör jag min sextonårings gitarrspel genom väggen. Ett välbekant ljud som ofta har fyllt huset under pandemin. Som nybliven gymnasist hann han gå ett par månader på den nya skolan och uppfyllas av allt nytt och alla klasskamrater att lära känna, innan skolan ställde om till onlineundervisning. Ensamhetskänslan framför skärmen är bedövande, och som så många andra föräldrar oroar jag mej för vad denna isolering ska göra med våra barn?

När jag läser rapporter om att endast 48% av dagens unga tror på framtiden slås jag av en stor tacksamhet för alla år av 20 minuters gitarrspel i veckan på kulturskolan som har utvecklats till så mycket mer än en fritidsaktivitet. Gitarren åker fram när känslan av uppgivenhet tar över efter långa dagar framför Zoom. Den har blivit en del av hans identitet och själsliga utvecklingsrum när alla hormoner härjar runt i kroppen. Världen kan rasa (eller stå ödsligt still) runt honom. Men han har musiken där han hittar mening.

Jag försöker minnas när gitarrspelandet övergick från att lära sej ackord och teknik till att bli ett språk att uttrycka sej med. Har den förflyttningen skett under pandemin? Och jag tänker på hur viktig den delen av kulturskapandet (själva skapandet med betoning på att skapa) inte får komma bort i pedagogiken. Det som är bortom rätt och fel. Det går att lära ut vilken konstform som helst helt okonstnärligt då många delar handlar om teknik och hantverk. Men det är det är trots allt det där andra som kan bli livsviktigt i varje människas liv.

Under åren har jag haft ynnesten att se ett stort antal barn och gymnasieelever som hamnat efter, eller utanför i skolan – då de haft för mycket energi för att sitta still i en skolbänk och för mycket kreativitet för att hålla sej inom läroplanens mallar – få växa upp till kloka, högt intelligenta personer genom cirkusträning. Långt ifrån alla har blivit cirkusartister, men tiden i cirkushallen har hjälpt dem att hitta sin drivkraft, förmåga och lust att lära.

När jag sökt mej till forskningen för att försöka förstå mer om det där har jag bland andra lärt känna hjärnforskaren Matti Bergström innan han gick bort. Välkänd för sitt uttalande: ”vi barar ihjäl våra barns hjärnor när vi säger att de bara leker”. Hur leken och skapandet är två livsviktiga aktiviteter där vi lär oss hantera det osäkra och kaotiska. I vårt samarbete kallade han den plats i hjärnan där vi har möjlighetstänket som vi måste träna för att behålla, för Cirkuscentret.

Jill Bolte Tyler, en annan hjärnforskare som jag haft ynnesten att samverka med, uppmanar oss att hantera framtidens utmaningar genom att låta höger hjärnhalvas vision, förmåga att se hur allt hänger samman och fokusera på möjligheterna att vara ledare. Och anställa vänster hjärnhalva med sin förmåga att organisera, kategorisera, riskanalysera som verkställare av höger hjärnhalvas motiv. I stället för tvärt om, vilket hon menar är det sätt vi gör idag. Uppdelningen i höger och vänster hjärnhalva är en ifrågasatt och förenklad bild, men ändå inspirerande att filosofera utifrån.

I Botkyrka kommun, där Cirkus Cirkör har sin hemvist har vi något som kallas för Kulturell Allemansrätt. Det innebär att alla barn som växer upp där får lära känna alla kulturformer under sin uppväxt, från eget lånekort på biblioteket i förskoleklass, till konsthallsbesök och cirkusföreställningar. Och jag tycker att det är genialt.

Jag önskar att alla barn ska kunna söka sitt kulturella uttryck och att mångfalden av kulturella språk ska fortsätta att utvecklas med sin samtid och framtid. Så att alla får hitta sin själsliga bearbetningszon att hålla sej i när det stormar, eller är hopplöst stiltje. Så som min son har gitarren och vår cirkushall fylls av unga själar som formar sin röst.

När man inte kan känna hopp inför sin framtid, kan man iallafall hoppa högt och slå en volt och känna att om inte allt är möjligt så är iallafall Något - alltid - möjligt.

Tilde Björfors

----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.