Krönika: Att lära ut musik till barn tycks omöjligt men betyder något på riktigt
Artisten och kompositören Marit Bergman applåderar pedagogyrket, efter att ha provat på att vara musiklärare i skolan. Krönikörserien från Kulturskolecentrum fortsätter.
Hej alla ni som arbetar med att lära ut musik till barn, i kulturskola, grundskola, el sistema, etcetera, etcetera. Vad går ni på egentligen? Finns det någon särskild sorts musiklärarknark som man kan hämta ut på en särskild sorts musiklärarapotek för att härda ut?
Jag frågar eftersom jag nu är typ utbränd efter att ha vikarierat som musiklärare i två dagar. En fin skola, fina ungar, åk 3-6. Men både du och jag vet ju att även om ungar är det finaste som finns så är de även ungefär det jobbigaste som finns. I betydelsen ”kräver mycket jobb”.
Alla som någon gång delat replokal med en fullvuxen gitarrist vet hur svårt det är att få tyst på hen mellan låtarna. Och då talar jag om EN person. Som är vuxen. Som till och med har som yrke att vara fullvuxen gitarrist. Så för vi över fenomenet till ett gäng spattiga 9-åringar som med gemensamma krafter ska lära sig hur man gör ett eget gitarriff. Eller spela A-moll på synth. Alla samtidigt. (Då hade jag inte ens helklass). Var det någon som sa att det var omöjligt? (Ja, det var jag som sa det).
Pandemin förde mig hit, då även nästa laddning spelningar blev inställda/hänger och darrar på en skör tråd. Måste ju ställa mat på bordet. Jag har lekt runt lite med låtskrivarworkshops de senaste åren, så varför inte testa detta. Inser snabbt att det är en helt annan sak att lära ut till redan dedikerade ungdomar som går musikhögskola eller låtskrivarlinje på folkis. Det är oerhört glassigt. Man jazzar in med de göttigaste av sina ihoplevda kunskaper under en koncentrerad tid, man behöver inte gå på möten, man blir inte utsatt för några större mängder surt lärarrumskaffe. Man behöver inte heller jäkta från skola till skola för att skramla ihop timmar, inte tampas med ”får jag gå på toa får jag sitta på snurrstolen jag får ont i huvudet jag vill göra något annat”.
Över till dig som timme in, timme ut, år in, år ut lyckas med att faktiskt förmedla kunskap till random ungar som blivit ditskickade av sina föräldrar/befinner sig i rummet endast på grund av skolplikt.
Det är väl aldrig en enkel sak att vara lärare till såna små, men jag undrar om musik ändå inte är next level svårt? Man ska lära dem hur man låter samtidigt som man ska lära dem hur man är tyst. (För att man ska kunna höra hur man låter.)
Det har pratats en del om applåder till vården. Applåd ska de ha, pengar på kontot ska de ha. Detta gäller även dig. Att du klarar detta!
Att överhuvudtaget syssla med kultur i någon form har ju känns lite… mörkt, på sistone. Inte bara på grund av det rent praktiska/ekonomiska. Det är också känslan av: finns det verkligen så många som verkligen inte kan begripa vad kultur ska vara bra för?
Hade pandemin/restriktionerna/hotet om livemusikdöd inträffat för, säg, 20 år sen så tror jag faktiskt inte att tongångarna hade rullat riktigt likadant. Det finns andra krafter som verkar nu. Som mullrar högre än jag någonsin hört.
Och i den här verkligheten ska du, du som förbereder ännu en lektion för ett gäng hoppjerkor i mellanstadiet, du som ska ta ställning till ännu en elev som behöver så mycket mer tid än du någonsin kan ge på schemalagd tid, försöka tro på framtiden. För det är ju det du gör, varje dag när du fortsätter att göra ditt jobb. Ger människor en chans att få leva sina liv i, genom, tillsammans med musik.
Om det här tillståndet håller i sig, om jag blir kvar i den här vikariepoolen, då kommer jag i alla fall veta att jag gör något som betyder något på riktigt. Och vem vet, eftersom du lyckas med det omöjliga, som att till exempel lära 8-åringar spela kontrabas när de titt som tätt brister ut i fortnightfighter med stråkarna som vapen, då kanske jag också kan lyckas med det omöjliga, det vill säga: att bli en bra musiklärare.
Marit Bergman
----------------------------------
Krönikor från Kulturskolecentrum belyser kultur för barn och unga ur olika perspektiv. I eller utanför kulturskolan och oavsett konstområde – ibland scenkonst, ibland slöjd, ibland spelkultur. Innehåll och åsikter är krönikörernas och behöver inte stämma överens med Kulturrådets hållning.